Vi har känt varandra i över 35 år. Det är mäktigt. Jag och Eva och våra barn.
Det finns så mycket gemenskap i minnen, i att växa upp bredvid och med varandra. Det blir som att få tiden tillbaka litegrann, att åren så tydligt bor i oss allihop och att det som var finns kvar i oss. Men samtidigt, så tydligt att rollerna har förskjutits.
Nu är jag mormor och näst äldst i släkten på min sida. Min halvsyster Kerstin är äldre. Det svindlar lite, när tanken fladdrar över hur åren går och går.
Det finns en morbror, en moster och en faster kvar. Men de är liksom avlägsna och vi ses inte.
Melankoliskt och samtidigt så himla fint, precis som det ska vara.
.jpg)
.jpg)
.jpg)



.jpg)



